Ibland vill jag bara försvinna. Jag vill inte existera. Det är som alla bara vill göra illa mig, som om jag är ett misstag. Jag vet inte varför alla folk ser ner på mig som jag inte är värd att leva. Som alla hatar mig bara för jag existerar. Vad gör jag för att folk ska trycka ner mig? Vad är det med mig som gör så alla hatar mig. Ja jag kanske är ett emo, jag kanske är den personen som alla ska trycka ner för att dom ska må bättre. Jag menar liksom, jag kan inte rå för att jag existerar. Ja det är då ni säger '' Jo, för du tar inte ditt liv'' Men hur mycket ni en trycker ner mig, hur mycket ni hatar mig. Så ger jag inte upp, bara för ni vill det. En vän sa en gång till mig att jag en en ensamkrigare, som strävar efter att hitta lyckan och hon har rätt. Jag har alltid varit den ensama. Jag har i 5 år krigat efter att hitta nån lycka. Ibland har jag trott ÄNTLIGEN har jag hittat lyckan och meningen med livet. Men jag har haft fel alla gånger.

Jag minns sista gången jag var lycklig de var när jag skrev med honom. Bara att veta att han älskade mig det gjorde mig glad. Han sa ofta att han älskade mig, och allt han önskade var att kyssa mig ömt. Han gjorde mig verkligen knäsvag. Jag trodde han var den rätta, den killen jag skulle dela mitt liv med. Jag drömde om honom och log, Jag har Men han lämnade mig, precis som alla andra. Han sa att han var annoulnda, att han ville försöka få det funka. Men han svek mig. Jag var svag igen.. Jag var ensam jag trodde verkligen på honom, han var ju allt jag önskade mig? Han var ju allt jag ville ha? Men han var väl inte den rätta för mig.

Nu är mitt månde så allvarligt att bup tror jag kommer ta mitt liv. Jag tänker ofta på det. Om jag tog mitt liv skulle allt varit bättre då? Jag skulle inte behövit lida mer, jag skulle inte behöva gråta ständigt och be om att få hjälp, som jag inte får.  Jag önskar jag kunde varit en glada personen som alla tror jag är. Men jag har nu inset att mitt mående är allvarligt en vad jag trodde, Jag har insätt att jag behöver hjälp, Jag har insätt att jag är sjuk.. Att jag behöver läkas för att kunna ge mig ut på livets banan igen. Läkarna har nu sjukskrivit min mamma för dom är rädd att jag ska göra nått dumt. Dom sjukskrev henne men inte mig? Det är ju jag som är sjuk. Det är jag som ska sjukskrivas inte hon. De var folk som skrev till mig på ask '' varför skippar du skolan och åker på ridning en gång i veckan?'' Jag skippar inte skolan, jag klarar bara inte av att vara bland folk. jag klarar inte av att se folk. Även fast ni inte tror det så är jag sjuk, det kanske inte syns utan på eftersom jag är inte typ försyld elr nått. Som ni kanske tror jag är. inut i skriker det att jag borde gå och dö. Jag är allvarligt sjuk. Såå du skom fråga det bara dra åt helvetet med dig! Du vet verkligen ingenting om mig! Den enda som vet hur jag verkligen mår det är jag. och till er som säger att ni förstår mig, att du vet hur det känns. Har du varit med om det jag varit med om? har du varit jag för en dag? Om inte så vet du ingenting! Så sluta säga du vet hur jag mår för det gör du ej!

För att klara av dagen så tänker jag på min bästavän. Tjejen som offrat så mycket för mig. Tjejen som alltid finns där oavsett hur mycket klockan är. Hon den enda som får mig lee även fast allt annat gör så ont. Hon är min medecin, hon är dn som tar imot mig när jag faller. Även fast jag bara vill hoppa framför ett tåg och försvinna för alltid, så vill jag inte lämna henne. Men jag vet att om jag dör, så kommer jag endå vara vid henne. Kanske närmare en nånsin. folk frågar mig hur kan hon vara din bästavän när ni aldrig träffats? Vi kanske inte har träffas men en dag kommer vi det. Även om det skulle ta 10 år. Så har jag lovat henne att jag ska göra allt för att träffa henne. Jag vet även att hon har det tufft nu, hennes egna problem och mina problem.