HATA JULEN?

Julen.. Alla älskar julen god mat, paket, mys med släkt,vänner familj osv. Men jag gillar inte julen. Varför fira jul igentligen? Jag tycker det är helt värdlöst! De enda bra med julen är när barnen, river upp paketetn. Dom ser så lyckliga och glada ut. Var jag också så när jag var liten? Älskade jag också julen som alla andra? Som liten var jag otacksam, sa aldrig tack när jag öppnat presenten nån i min släkt hade köpt. Idag försöker jag säga tack och le lite. Men varför lee när man bara önskar att dagen tog slut. Man vill inte vara där. Skräcken för att se i syne pga så mycket folk. Skräcken för att vara otacksam, oartig. Jag är verkligen värdelös på att säga tack om jag får nått. Jag känner mig bortskämd om jag får nått. Måga säger att jag ska vara tacksam att jag får presenter, mat och så. För det finns många som int får paket elr inte ens mat. Jag hade gärna givit all julmat, eftersom jag inte tycker om julmat alls. Det bästa med julen är julmuset. Jag älskar det. Jag har märkt att på senaste iden har jag blivit petig på mat och allt. Jag ser liksom ingen lycka elr lägntan efter nått. Saker som jag älskade att göra för 1 år sen.  betyder ingenting för mig, det är inge roligt. de enda jag har sätt fram imot sen höstast är ridningen. Det känns som jag försvinner i en annan värld, jag tänker inte på problemen jag har. Ridningen är det som hjälpt mig hålla huvudet uppe. Som jag sätt fram imot varje vecka. Jag trodde att i1 månad skulle jag vara instängd i mitt  rum, inte se fram imot någonting..

Vad händer på nyår?

Men.. Igår hände en sak. De blev bestämt att jag ska åka till clara nästa vecka. Jag ser verkligen fram imot det jag räknar inte bara ner dagar utan till och med timmar. att få sluta 2013 och påbörja 2014 med henne. De är obeskrivlig! Hon är den som ger mig balans när jag tappar den, Den som alltid kan få en må bra även fast man mådde skit för 5 min sen. Hon är den som fångar mig när jag faller, hon är den som tar min hand och hjälper mig upp igen! Hon är den bästa vän man kan önska sig! efter 1 och ett halft år ska jag äntligen få träffa henne för första gången! vist är det lite pirrigt, jag är ganska nervös! Jag får skjus dit, men ska åka tåg hem. Visst då underar man '' hur ska hon klara det när hon har svårt med massa folk?'' Men jag har sagt till mig att jag ska klara det.  Jag har ävven sakt att det är okej att misslyckas. Jag har tänkt igenom det hurjag ska klara det. jag har hittat sätt att klara av det. Jag är rätt stolt över att jag har hittat ett sätt för mina syner att försvinna.

7 dagar kvar, Känns som en envighet!

Ibland vill jag bara försvinna. Jag vill inte existera. Det är som alla bara vill göra illa mig, som om jag är ett misstag. Jag vet inte varför alla folk ser ner på mig som jag inte är värd att leva. Som alla hatar mig bara för jag existerar. Vad gör jag för att folk ska trycka ner mig? Vad är det med mig som gör så alla hatar mig. Ja jag kanske är ett emo, jag kanske är den personen som alla ska trycka ner för att dom ska må bättre. Jag menar liksom, jag kan inte rå för att jag existerar. Ja det är då ni säger '' Jo, för du tar inte ditt liv'' Men hur mycket ni en trycker ner mig, hur mycket ni hatar mig. Så ger jag inte upp, bara för ni vill det. En vän sa en gång till mig att jag en en ensamkrigare, som strävar efter att hitta lyckan och hon har rätt. Jag har alltid varit den ensama. Jag har i 5 år krigat efter att hitta nån lycka. Ibland har jag trott ÄNTLIGEN har jag hittat lyckan och meningen med livet. Men jag har haft fel alla gånger.

Jag minns sista gången jag var lycklig de var när jag skrev med honom. Bara att veta att han älskade mig det gjorde mig glad. Han sa ofta att han älskade mig, och allt han önskade var att kyssa mig ömt. Han gjorde mig verkligen knäsvag. Jag trodde han var den rätta, den killen jag skulle dela mitt liv med. Jag drömde om honom och log, Jag har Men han lämnade mig, precis som alla andra. Han sa att han var annoulnda, att han ville försöka få det funka. Men han svek mig. Jag var svag igen.. Jag var ensam jag trodde verkligen på honom, han var ju allt jag önskade mig? Han var ju allt jag ville ha? Men han var väl inte den rätta för mig.

Nu är mitt månde så allvarligt att bup tror jag kommer ta mitt liv. Jag tänker ofta på det. Om jag tog mitt liv skulle allt varit bättre då? Jag skulle inte behövit lida mer, jag skulle inte behöva gråta ständigt och be om att få hjälp, som jag inte får.  Jag önskar jag kunde varit en glada personen som alla tror jag är. Men jag har nu inset att mitt mående är allvarligt en vad jag trodde, Jag har insätt att jag behöver hjälp, Jag har insätt att jag är sjuk.. Att jag behöver läkas för att kunna ge mig ut på livets banan igen. Läkarna har nu sjukskrivit min mamma för dom är rädd att jag ska göra nått dumt. Dom sjukskrev henne men inte mig? Det är ju jag som är sjuk. Det är jag som ska sjukskrivas inte hon. De var folk som skrev till mig på ask '' varför skippar du skolan och åker på ridning en gång i veckan?'' Jag skippar inte skolan, jag klarar bara inte av att vara bland folk. jag klarar inte av att se folk. Även fast ni inte tror det så är jag sjuk, det kanske inte syns utan på eftersom jag är inte typ försyld elr nått. Som ni kanske tror jag är. inut i skriker det att jag borde gå och dö. Jag är allvarligt sjuk. Såå du skom fråga det bara dra åt helvetet med dig! Du vet verkligen ingenting om mig! Den enda som vet hur jag verkligen mår det är jag. och till er som säger att ni förstår mig, att du vet hur det känns. Har du varit med om det jag varit med om? har du varit jag för en dag? Om inte så vet du ingenting! Så sluta säga du vet hur jag mår för det gör du ej!

För att klara av dagen så tänker jag på min bästavän. Tjejen som offrat så mycket för mig. Tjejen som alltid finns där oavsett hur mycket klockan är. Hon den enda som får mig lee även fast allt annat gör så ont. Hon är min medecin, hon är dn som tar imot mig när jag faller. Även fast jag bara vill hoppa framför ett tåg och försvinna för alltid, så vill jag inte lämna henne. Men jag vet att om jag dör, så kommer jag endå vara vid henne. Kanske närmare en nånsin. folk frågar mig hur kan hon vara din bästavän när ni aldrig träffats? Vi kanske inte har träffas men en dag kommer vi det. Även om det skulle ta 10 år. Så har jag lovat henne att jag ska göra allt för att träffa henne. Jag vet även att hon har det tufft nu, hennes egna problem och mina problem.

 Har du, haft problem me att släppa den som du älskar. För varje dag ifrån varandra känner du dig ensam.
Har du, sagt farväl när du önskat dig mer tid. För när ni va tillsammans så klarade du allting.
Har du, fått veta sanningen om ensam är stark. Fått klara varje hinder själv & bara leta dig fram.
Utan, den som du älskar & vet att du hör ihop med. Fått höra, sluta det blir aldrig som förr, sluta tro det.
Har du, fått torka tårarna som runnit ner för kinden. Ångrat det du sagt men ett förlåt är allt för simpelt.
Har du, kollat igenom allt ni skrivit. Önskat att det funnits mer innan allt dog.
Har du, spenderat timmar tänkandes på vad ni gjort.Första gången som ni träffades, det kanske gick för fort.
Har du, funderat länge på dom löften som ni gav. Men som plötsligt togs tillbaks, då har du känt dig som jag.

Jag har nu tagit tag i mitt mående jag kan inte må såhär längre, gått 5 år och jag mår lika kasst.

Jag sa till min mamma antingen skjustar du mig till pysk i bollnäs elr så ringer du bup. För jag klarar inte av att leva såhär längre. Klarar inte av att se hur folk sakta dödar mig i syne. Klarar inte av att höra i syne att jag borde dö.  Jag önskar jag bara kunde skjuta mig själv, så jag slipper må såhär. Jag känner mig så ensam, som om jag är enam om detta. som om jag är den enda i hela värden som bara önskar att jag får försvinna, för alltid, för evigt. Jag har som sagt kämpat i 5 år, helt ensam utan en enda som viljat hjälpa mig. Fick tid på bup i måndags, jag bara grät hela natten, jag orkar inte förklara allt igen, inte en till gång. De var två st som mötte upp mig och mina föräldrar. En av dom snacka med mina föräldrar ensam och en annan snacka ensam med mig. Vi gjorde några tester för att se om jag var deprimerad, hade panik och ångest. Hon ställde frågorna och jag svara. men jag svarar de som gav poäng. När jag hade svarat på alla så sa hon att allt var riktigt djupt. Att jag skulle få prata med bup så fort som möjligt. De brukar oftast ta 1 månad i vänte tid men mitt läge så så allvarligt ut att jag skulle få snacka med läkare så fort som möjligt. Fick igår en ny tid som är imorgon till läkaren. Jag kommer antagligen få nå medecin, dom var nästan säker på att jag ska få för sömnen eftersom jag sover inte mer en 4 timmar barje natt och oftast så sover jag mindre en de. Sen snacka dom om Deppresion, ångest, panik och nått lugnande.

Tänkte börja med att berätta om min första kärlek och hur det gick. De tar på mig än idag. Gör fortfarande ont, men de går att leva med det.

När jag var 14 år träffade jag min första riktiga kärlek han tog mig upp på fötter igen. Han var den som alltid fik mig glad.  Vi var tillsammans i 8 månader, hela 8 underbara månader med denna underbara människa. Han var min räddning, jag hade aldrig varit så säker på nånting. Han var den killen jag älskade, den jag ville dela livet med. Minns när vi bara låg i sängen och prata om allt, om våran framtid. Om våran 1 års dag. Vi skulle gör den dagen speciell,  Varje månad vi var tillsammans så firade vi. Minns vår halvårs dag. Jag fick ett vackert armband, där det stog en gullig text. Men en kväll hände de nått. Han skulle på fest, Han skulle dricka. Han lovade mig att integöra nått dumt, att han inte skulle dricka för mycket. dagen efter träffa jag honom. Han förklarade för mig att han gjort nått riktigt hemskt, han hade druckigt för mycket, Han hade legat med en tjej. Han hade varit otrogen, minns hur mycket jag grät. Jag trodde de de skulle vara vi två mot alla andra? Vi två mot värden. Jag slutade prata med han, Han försökte med allt för att få tillbaka mig. Tillslut förlät jag honom. Men jag äckldes när han rörde mig, jag kunde inte komma över dedär. vi var då tsm i cirka 2,3 månader. Han mådde värre en nånsin, Jag gjorde allt för att hjälpa honom han sa ofta '' Den dagen jag dör, är den dagen du lämnar mig'' Jag trodde inte han mena det.  Jag trodde han bara sa så. Efter ett tagsluta jag älska honom. Så jag dumpa honom. Han blev förkrossad. Redan kvällen där på ringde jag honom för jag ville be om ursäkt och förklara varför. Men han svara inte. Dagen efter skrev hans vän till mig. Han berättade att han tagit sitt liv. Jag Trodde han skoja. men de gjorde han inte. Han ade verkligen tagit sitt egna liv, Han hade lämnat mig. De  tog ett tag innan jag kom och tänka på vad han sa till mig förut '' Den dagen du lämnar mig, är den dagen jag dör'' Jag mådde värre en nånsin. De var mitt fel,  endast mitt fel. Jag försökte gång på gång ta mitt liv, men jag klarade inte av de. Det tog ett tag innan jag berättade de för nån, gick inte på hans begraving för jag skulle aldrig klara av det. Tillslut så orka jag inte hålla allt inom mig, Jag berättade för en vän. Han stötta mig fullt ut, Han kramade om mig och bara fanns där för mig. Han fick mig att inse att livet har så mycket fint att ge. Jag bestämde mig då för att jag ska leva för min älsklings  skull.  Jag  fick även inse att de inte var  mitt fel, att han tog sitt liv.  De var hans egna val. Tog mer en 1 år inann jag kunde älska en annan kille. Innan jag kunde säga till nån att jag älskade  han elr hon. 

Vila i frid min kära, Jag kämpar för din skull <3