Har du, haft problem me att släppa den som du älskar. För varje dag ifrån varandra känner du dig ensam.
Har du, sagt farväl när du önskat dig mer tid. För när ni va tillsammans så klarade du allting.
Har du, fått veta sanningen om ensam är stark. Fått klara varje hinder själv & bara leta dig fram.
Utan, den som du älskar & vet att du hör ihop med. Fått höra, sluta det blir aldrig som förr, sluta tro det.
Har du, fått torka tårarna som runnit ner för kinden. Ångrat det du sagt men ett förlåt är allt för simpelt.
Har du, kollat igenom allt ni skrivit. Önskat att det funnits mer innan allt dog.
Har du, spenderat timmar tänkandes på vad ni gjort.Första gången som ni träffades, det kanske gick för fort.
Har du, funderat länge på dom löften som ni gav. Men som plötsligt togs tillbaks, då har du känt dig som jag.

Jag har nu tagit tag i mitt mående jag kan inte må såhär längre, gått 5 år och jag mår lika kasst.

Jag sa till min mamma antingen skjustar du mig till pysk i bollnäs elr så ringer du bup. För jag klarar inte av att leva såhär längre. Klarar inte av att se hur folk sakta dödar mig i syne. Klarar inte av att höra i syne att jag borde dö.  Jag önskar jag bara kunde skjuta mig själv, så jag slipper må såhär. Jag känner mig så ensam, som om jag är enam om detta. som om jag är den enda i hela värden som bara önskar att jag får försvinna, för alltid, för evigt. Jag har som sagt kämpat i 5 år, helt ensam utan en enda som viljat hjälpa mig. Fick tid på bup i måndags, jag bara grät hela natten, jag orkar inte förklara allt igen, inte en till gång. De var två st som mötte upp mig och mina föräldrar. En av dom snacka med mina föräldrar ensam och en annan snacka ensam med mig. Vi gjorde några tester för att se om jag var deprimerad, hade panik och ångest. Hon ställde frågorna och jag svara. men jag svarar de som gav poäng. När jag hade svarat på alla så sa hon att allt var riktigt djupt. Att jag skulle få prata med bup så fort som möjligt. De brukar oftast ta 1 månad i vänte tid men mitt läge så så allvarligt ut att jag skulle få snacka med läkare så fort som möjligt. Fick igår en ny tid som är imorgon till läkaren. Jag kommer antagligen få nå medecin, dom var nästan säker på att jag ska få för sömnen eftersom jag sover inte mer en 4 timmar barje natt och oftast så sover jag mindre en de. Sen snacka dom om Deppresion, ångest, panik och nått lugnande.

Tänkte börja med att berätta om min första kärlek och hur det gick. De tar på mig än idag. Gör fortfarande ont, men de går att leva med det.

När jag var 14 år träffade jag min första riktiga kärlek han tog mig upp på fötter igen. Han var den som alltid fik mig glad.  Vi var tillsammans i 8 månader, hela 8 underbara månader med denna underbara människa. Han var min räddning, jag hade aldrig varit så säker på nånting. Han var den killen jag älskade, den jag ville dela livet med. Minns när vi bara låg i sängen och prata om allt, om våran framtid. Om våran 1 års dag. Vi skulle gör den dagen speciell,  Varje månad vi var tillsammans så firade vi. Minns vår halvårs dag. Jag fick ett vackert armband, där det stog en gullig text. Men en kväll hände de nått. Han skulle på fest, Han skulle dricka. Han lovade mig att integöra nått dumt, att han inte skulle dricka för mycket. dagen efter träffa jag honom. Han förklarade för mig att han gjort nått riktigt hemskt, han hade druckigt för mycket, Han hade legat med en tjej. Han hade varit otrogen, minns hur mycket jag grät. Jag trodde de de skulle vara vi två mot alla andra? Vi två mot värden. Jag slutade prata med han, Han försökte med allt för att få tillbaka mig. Tillslut förlät jag honom. Men jag äckldes när han rörde mig, jag kunde inte komma över dedär. vi var då tsm i cirka 2,3 månader. Han mådde värre en nånsin, Jag gjorde allt för att hjälpa honom han sa ofta '' Den dagen jag dör, är den dagen du lämnar mig'' Jag trodde inte han mena det.  Jag trodde han bara sa så. Efter ett tagsluta jag älska honom. Så jag dumpa honom. Han blev förkrossad. Redan kvällen där på ringde jag honom för jag ville be om ursäkt och förklara varför. Men han svara inte. Dagen efter skrev hans vän till mig. Han berättade att han tagit sitt liv. Jag Trodde han skoja. men de gjorde han inte. Han ade verkligen tagit sitt egna liv, Han hade lämnat mig. De  tog ett tag innan jag kom och tänka på vad han sa till mig förut '' Den dagen du lämnar mig, är den dagen jag dör'' Jag mådde värre en nånsin. De var mitt fel,  endast mitt fel. Jag försökte gång på gång ta mitt liv, men jag klarade inte av de. Det tog ett tag innan jag berättade de för nån, gick inte på hans begraving för jag skulle aldrig klara av det. Tillslut så orka jag inte hålla allt inom mig, Jag berättade för en vän. Han stötta mig fullt ut, Han kramade om mig och bara fanns där för mig. Han fick mig att inse att livet har så mycket fint att ge. Jag bestämde mig då för att jag ska leva för min älsklings  skull.  Jag  fick även inse att de inte var  mitt fel, att han tog sitt liv.  De var hans egna val. Tog mer en 1 år inann jag kunde älska en annan kille. Innan jag kunde säga till nån att jag älskade  han elr hon. 

Vila i frid min kära, Jag kämpar för din skull <3